Vi har här tagit fram en beskrivning över några av de arter vi stöter på i vårt arbete med klippbåtarna. Detta för att ge en inblick i vad det är vi ”skördar” i sjön.
Bladvass (Phragmites australis)
Bladvassen är det första vi ser när vi närmar oss Vendelsjön, den har kommit att fullständigt dominera bilden av inte bara Vendelsjön utan av dom flesta sjöar av samma karaktär. Anledningen till detta är dels det förändrade bruket av dom lägst belägna ängarna, så kallade sidängar, där man tidigare tog vara på den rika men svårslagna växtlighet som fanns genom att slå ängarna för hand. I samband med att detta bruk upphörde på 30–40 talet kunde vassen få fäste och påbörja sin vandring ut i sjön. Denna process fick en ordentlig skjuts av att man lite senare även började använda sjöarna som recipient för avloppsvatten dels från samhällenas avloppsanläggningar, dels från alla enskilda avlopp. Under samma tid upphörde även den slåtter av vass som var ganska vanlig tidigare då vassen användes både som foder och som byggnadsmaterial till bland annat taktäckning. Slåttern av sidängarna och vassen borde betyda att synen av gammal vass var ganska ovanlig vid dom svenska slättsjöarna en bra bit in på 1900 talet.
Ett bra sätt att bekämpa vass är att man klipper den två år i rad under vattenytan då får den svårt att klara sig. Den vass som växer på land och den som växer på rotfilten vilken finns på många ställen runt sjön är svårare att komma till rätta med. Betesdjur är nog det bästa sättet men där det inte går kan man fräsa bort vassen och köra iland resterna samt se till att det blir ett efterföljande underhåll av ytorna.
Säv (Schoenoplectus lacustris)
Säven även kallad kolvass finns spridd över i stort sett hela sjön. Den finns framför allt på grunda områden längs stränderna men även ute i sjön där den bildar kraftiga ruggar med en fast rotfilt. Säven är många gånger en föregångare till vassen som trivs på dom grunda ytor som uppstår där säven växer. Säven har i likhet med vassen använts som byggnadsmaterial under gångna tider främst vid taktäckning.
Den säv som växer ute i sjön försvinner efter upprepad klippning och är på det viset relativt lätt att bli av med när den uppträder på fel ställen.
Kaveldun (Typhia latifolia)
Kaveldunet eller rättare sagt bredkaveldunet är den växt vars frön bildar stora kolvar som ses insprängt i vassbältet runt sjön men framför allt vid södra Vendelsjön där den har etablerat sig på dom frästa ytorna. Det finns en art till som heter smalkaveldun men den är ganska ovanlig i Vendelsjön.
Bredkaveldunet får en väldigt kraftig stam som kan vara svår att klippa om man kommer in på hösten, då den blir närmast vedartad.
Gul näckros (Nuphar lutea)
Gul näckros är den klart dominerande flytbladsväxten i sjön och den har kommit att täcka i stort sett hela den öppna sjöytan. Dess kraftiga utbredning beror troligen på den väldigt näringsrika miljö som har uppstått dom senaste 100 åren. Gul näckros var vanlig i sjön redan för sextio år sedan men efter 1980-talet så fick den sin numera ökända utbredning. Gul näckros har en väldigt stärkelserik rot som har torkats, malts ner och använts som nödföda under gångna tider.
Till skillnad mot bladvass är näckrosen väldigt svår att bli av med genom klippning. Föreningen har klippt samma ytor i sjön under 20 års tid och den skillnad vi kan se är att näckrosorna kommer upp senare och glesare på dom klippta ytorna. För att få en mer bestående verkan är man tvungen att riva upp rötterna samt samla ihop och köra iland dom.
Vit näckros (Nymphaea alba)
Vit näckros är en ovanligare art än sin kusin den gula näckrosen. Den vita näckrosen har Sveriges största blomma, ca 10-20 centimeter, och den växer insprängd bland dom gula näckrosorna i sjön.
Vit näckros är egentligen ingen problemväxt för sjön men den kommer ibland med bland dom klippta näckrosorna ändå.
Hornsärv (Ceratophyllum demersum)
Hornsärven är den växt som framför allt förekommer i den norra delen av sjön och kan där vissa år bilda fullkomliga undervattensskogar som gör att det blir väldigt svårt att ta sig fram med motorbåt på dessa partier. Även för Hornsäven kan den kraftiga spridningen och tillväxten troligen tillskrivas övergödningen av sjön. Men Hornsärven har även den egenskapen att den kan tjäna som skydd för fiskyngel samt att den är en ganska bra syreproducent för sjön. Hornsäv används i dammar och akvarier som vattenrenare och syresättare.
Hornsäv är en växt som klarar sig bra helt utan någon jordstam och därför går den ej att bekämpa med klippning utan den sprids snarare effektivare av att klippas.
Plattbladig igelknopp (sparganium augustifolium), Gles igelknopp (sparganium emerseum) och Flotagräs (sparganium gramineum)
Dessa tre arter är svåra att skilja från varandra men det är en eller flera av dem som, främst i de klippta områdena, bildar något som ser ut som gräsängar under vattnet. Anledningen till att dom trivs där vi klipper är att tillgången på ljus ökar vilket förbättrar möjligheten att växa. Arterna finns naturligtvis även på andra ställen i sjön än de som klipps men där märks de inte på samma sätt. Igelknoppsängarna ger precis som Hornsärvsdjungeln ett väldigt bra skydd för olika arter av fiskyngel som där dels kan finna föda, dels få skydd från sina fiender.
Växterna är väldigt lättklippta men växer upp med en väldig fart igen.
Gäddnate (potamogeton natans) och Krusnate (potamogeton crispus)
Vi tar här upp två av dom arter nate vi stöter på i sjön, det finns säkert fler för den som söker, men dessa två är dom som vi vanligtvis märker av under vår framfart med klippbåtarna. Naten kan ibland bilda väldigt kraftiga bestånd men är inget hinder för klippningen.
Det är osäkert om naten försvinner från växtplatsen av att klippas men den kan säkert spridas vidare till nya platser med klippresterna.